Amanda goes smart
Lalala, tredje inlägget idag? Ja vi kör på.
Somsagt, många kan bli lite griniga nu när sommarlovet är slut. Jag vet jag var grinig hela förra hösten. Jag tappade kontrollen över allting. Jag lyckades dock få tillbaka kontrollen över jullovet och det fick mej att inse att inget är förgäves. Allting händer av en anledning. Om inte jag hade lyckats få tillbaka kontrollen, vem hade då gjort det?
Att jag faktiskt klarade det har stärkt mej något otroligt som person. Alltså måste allt ha hänt för en mening?
Okej nu var det inte så att jag gjorde allt på egen hand. Om inte vår mattelärare hade tyckt det var viktigare att kommentera min vikt än min prestation i ämnet skulle jag inte fått upp ögonen att det verkligen märktes. Det märktes att jag mådde dåligt och var dum i huvet? Ja nu efteråt tycker jag det var himla löjligt att jag lät det gå så långt, men det är ju inget att göra åt nu?
Anledningen till att jag gick ner i vikt, tror jag är samma som för många andra (nej, inte alla). Jag tappade kontrollen över allt annat och kände att jag ville kunna kontrollera något: vikten. Det var något jag var bra på, det fanns något som jag klarade av att göra. Men som tur var gick det aldrig till den nivå att jag blev anorektiskt smal på något sätt. Visst läkare, lärare och sånt sa till mej att jag vägde för lite, att jag var onormalt smal men det gladde mej? Jag blev glad av det. Det är förmodligen det som är det sjukaste.
Grejen är den att jag tror det är viktigt att man kan prata om såna här saker, man måste kunna prata om sina känslor och ibland säga: Hey, jag mår inte alls bra.
Och med detta vill jag också säga att det här var ett otroligt tjatigt inlägg och att detta året ska mkt bli annorlunda. Jag ska försöka vara glad i dom jobbiga stunderna, för det kommer att komma jobbiga stunder. Det går aldrig att undvika det, tyvärr.
Somsagt, många kan bli lite griniga nu när sommarlovet är slut. Jag vet jag var grinig hela förra hösten. Jag tappade kontrollen över allting. Jag lyckades dock få tillbaka kontrollen över jullovet och det fick mej att inse att inget är förgäves. Allting händer av en anledning. Om inte jag hade lyckats få tillbaka kontrollen, vem hade då gjort det?
Att jag faktiskt klarade det har stärkt mej något otroligt som person. Alltså måste allt ha hänt för en mening?
Okej nu var det inte så att jag gjorde allt på egen hand. Om inte vår mattelärare hade tyckt det var viktigare att kommentera min vikt än min prestation i ämnet skulle jag inte fått upp ögonen att det verkligen märktes. Det märktes att jag mådde dåligt och var dum i huvet? Ja nu efteråt tycker jag det var himla löjligt att jag lät det gå så långt, men det är ju inget att göra åt nu?
Anledningen till att jag gick ner i vikt, tror jag är samma som för många andra (nej, inte alla). Jag tappade kontrollen över allt annat och kände att jag ville kunna kontrollera något: vikten. Det var något jag var bra på, det fanns något som jag klarade av att göra. Men som tur var gick det aldrig till den nivå att jag blev anorektiskt smal på något sätt. Visst läkare, lärare och sånt sa till mej att jag vägde för lite, att jag var onormalt smal men det gladde mej? Jag blev glad av det. Det är förmodligen det som är det sjukaste.
Grejen är den att jag tror det är viktigt att man kan prata om såna här saker, man måste kunna prata om sina känslor och ibland säga: Hey, jag mår inte alls bra.
Och med detta vill jag också säga att det här var ett otroligt tjatigt inlägg och att detta året ska mkt bli annorlunda. Jag ska försöka vara glad i dom jobbiga stunderna, för det kommer att komma jobbiga stunder. Det går aldrig att undvika det, tyvärr.
