itsnotsafe

Just nu sitter jag i skolan. Vi har svenska. Orkar jag arbeta? Orkar jag tänka just nu? Nej..
Jag är förbannad, sur, ledsen, trött.
Jag vill bara gå och lägga mig och vakna upp till en värld där allt har ordnat sig, där allt är bra.
Men jag orkar inte hoppas på att allt ska bli bra, för nånting säger mig att det inte kommer ordna sig.
"Hon har inga röda blodkroppar kvar" sa dom.
Hur fan ska man hoppas på att hon kommer överleva då? Hur fan ska man våga hoppas på att en riskpatient överlever? Jag orkar inte sitta på helspänn och vänta på att det ringer så dom ska säga att hon har dött.
Det känns jävligt overkligt, att jag kanske aldrig mer kommer få se henne. Hon är som en familjemedlem, som en syster. Jag vill inte förlora henne. Det är sjukt konstig stämning hemma, alla är jätteoroliga och ledsna. Varför har vi haft sån otur? När fan ska turen vända för oss?